Samma strukturer skapar ett vi och ett dom

Förbereder mig, läser, letar information och skriver. Hela tiden med en tilltagande ilska som jag försöker omvandla till förändringsengagemang. Hittar denna ett år gamla ledare jag skrev i SHT i april 2013 och känner att i den sätter jag ord på vad som driver mig. Därför vill jag dela med mig av texten även här och även om den inte är nyskriven.

Vissa uttalanden och texter går rakt in i hjärtat, som Gina Dirawi i samtalet runt middagsbordet i programmet Sommarpratarna på SVT en kväll i höstas. Gina pratade om känslan hon burit med sig genom sin uppväxt om att behöva bevisa att hon duger, om hur hon själv har det bra på alla sätt men känner en ständigt närvarande sorg över sakernas tillstånd.

Det var en känsloladdad stund. Hennes medgäster runt bordet blev märkbart tagna och det blev även jag i tv-soffan. Gina satte ord på precis det jag kan överväldigas av och det blev ännu en gång så tydligt för mig att det är samma strukturer som utestänger, som skapar ett vi och ett dom, oavsett vilket dom vi råkar tillhöra.

Samma igenkänning finner jag i Jonas Gardells uppmärksammade Torka aldrig tårar utan handskar och i Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask. Denna igenkänning sticker hål och blottar en del av min drivkraft i kampen för lika rättigheter och möjligheter, för att räknas med.

Hur jag redan som barn tog ton för rättvisa, insändarna jag skrev, mina agitatoriska tal inne på rektorsexpeditionen blandas med minnena av hur jag med ett skratt försökte tränga undan det faktum att jag inte fick gå på den skola som egentligen vore den självklara.

Hur jag kaxade upp mig när det var dags att gå på krogen, genom att glida förbi kön och låtsas att det var coolt att bli buren upp för trappan när alla andra stod där och glodde, fast jag egentligen bara ville vara som dom. Hur jag fick högsta betyg på uppsatsen och inte riktigt kunde glädjas utan kände det där lilla tvivlet, är det för att det förväntas mindre av mig? Samtidigt som jag hela tiden försökte vara lite bättre, lite trevligare, ha lite finare kläder, allt för att inte leva upp till fördomarna.

Jag har varit och är priviligierad. Med att kunna tala för mig, med att kunna nå fram till människor, med att ha lätt för mig, med att ha uppbackning av familj och vänner som alltid framhållit att jag kan bli och göra precis vad som helst.

Det är inte synd om mig och det är inte synd om någon på grund av dennes funktionsnedsättning. Aldrig! Men jag känner en ilska över att inte samhället kommit längre.

Är det någon det är synd om så är det oss alla – oss som land, samhälle, gemenskap – som fortsätter dela upp människor, som sätter stämplar och etiketterar, vare sig det är genom att dela upp passagerare som ska med bussen utifrån hudfärg eller utifrån att vi fortfarande använder fordon som diskriminerar.

Och jo, det handlar om precis samma sak!

Bevara oss från tystnad och opartiskhet

Tystnad.
Opartiskhet.

Två begrepp som kommit att förknippas med rädsla för att ta ställning mot rasism, främlingsfientlighet och nazism. Det skrämmer mig.

Lena Sundströms Nyhetskrönika i DN i fredags Vissa dumstrutar ska vi bära med stolthet satte fingret på den ängslighet som kommit i kapp oss:
En dag inser man att man plötsligt sitter och grubblar över vilka åsikter som kan kosta en jobbet eller jobben, eller leda till att man stämplas för något som man inte är, och heller aldrig har varit.

En dag sitter man och tittar på den där gamla kända bilden från 1985, och inser att man inte längre vet om man vågar sprida den. Kvinnan som dänger sin handväska i huvudet på en nazist som går i  Nordiska rikspartiets marsch. En bild som blev Årets bild, just för att den symboliserade så mycket. En vanlig medborgare mot en nazistisk rörelse. En anständighet som glömde bort att räkna till tio. Och en anständighet som över huvud taget inte definierade sig utifrån en vänster eller högerskala. Eftersom det här utspelade sig på den tiden då motsatsen till en nazist inte förmodades vara en vänsterextremist. När den självklara motsatsen till en nazist i stället var alla vi andra.

Den senaste av en rad händelser där detta aktualiserats ägde rum nu i helgen när Malmö FFs supportrar inför match mellan MFF och Hammarby planerat en banderoll med texten ”MFF-familjen står enad mot nazism”. Detta stoppades av styrelsen. Beslutet att stoppa banderollen rörde upp känslor. Bland annat skrev  före detta ordföranden för supporterföreningen, Tony Ernst på twitter: ”om man inte ens kan vara mot nazism, vad återstår då?”  Beslutet fick stor uppmärksamhet och efter en natts sömn på saken backade styrelsen, vilket de ska ha all heder för – men – hur kunde ens tanken på att stoppa komma upp och bli föremål för ett styrelsebeslut?

Hanna Håkansson, Liberala studenter, skrev i går på sin Facebook-sida:
Vi behöver prata om neutralitet och opartiskhet. Den som är ”opartisk” är lika mycket på nazisternas sida som på min. Den som är neutral tar inte mer ställning för mänskliga rättigheter än för förtryck. Det finns tillfällen där man inte måste ta ställning, och sen finns det tillfällen när man måste göra det. Jag menar att det är ens agerande i de senare situationerna som definierar vad en är för sorts människa egentligen.

Jag håller med.

Vi måste prata om tystnaden. Vi får inte skrämmas till tystnad.
Det är tystnaden och rädslan för att ta ställning som är det stora hotet.
Vi måste minnas. Vi måste lära oss av historien. Vi måste ta ställning.

Klockan 17.00 inleds på Norrmalmstorg i Stockholm en parti- och blockpolitiskt obunden manifestation För människors lika värde – mot nazism, rasism och våld. Medverkar gör Sören Juvas, Birgitta Ohlsson, Mona Sahlin, Dilsa Demirbag-Sten och Folkmusiker mot främlingsfientlighet. Initiativtagare är Sakine Madon. Jag vågar lova, där kommer det inte råda någon tystnad ursäktad som opartiskhet.

Perpektivbyte

Att byta perspektiv för att åskådliggöra kan vara ett mycket effektivt sätt att nå fram.

För att visa på det som behöver synliggöras och komma upp till ytan,
för att visa på att ett beteende många är vana vid ändå kan vara felaktigt,
för att uppmärksamma också den som inte berörs på vad det handlar om.

I detta blogginlägg har jag samlat några sådana perspektivbytande och perspektivbrytande filmer:

I den franska tio minuter långa filmen Majorité Opprimée ”Den förtryckande majoriteten” blir en man utsatt för sexism och sexuellt våld i ett samhälle styrt av kvinnor.

I Handisams kortfilmer AnställningenDelaktighet och Tillgänglighet uppstår problem för den som inte har någon rullstol, inte kan teckenspråk eller inte kan läsa punktskrift.

Ta dig gärna tid att se dem om du inte redan gjort det och sprid dem – alla fyra.

Ibland gör otillgängligheten mig så ledsen

Vad gör den utestängande otillgängligheten med oss? Med oss som utestängs och med alla som inte är beroende av den och till en majoritet därför inte reflekterar över huvud taget?

Har tänkt på det i kväll efter en händelse som egentligen inte var vare sig mer ovanlig eller mer allvarlig än någon annan – kanske snarare tvärtom – av dessa ständiga händelser som kantar så väl vardag som helg. Men plötsligt var den där och den fick bägaren att rinna över. Oftast blir jag arg och hämtar ny kraft i min ilska, tar nya tag. (I ett inlägg på Livsbild beskriver jag hur min syn på tillgänglighet utvecklats.) Men i kväll känner jag mig genuint ledsen.

Ledsen över att det är så här. Ledsen över att alltid behöva efterfråga om det går att komma in eller ej. Ledsen över att det då jag utestängs känns som att felet är mitt, för att jag inte i god tid talat om att jag tänkt komma, för att jag inte har vett nog att förstå att inte allt är för mig.

Självklart vet jag att jag har rätt att ha samma förväntningar som andra, jag vet att det inte är personligt riktat och i detta specifika fall finns absolut inga hard feelings.

Men – konsekvensen av otillgängligheten blir densamma och signalen den sänder ut talar om att alla inte är välkomna.

De senaste dagarna har jag läst flera ledare och andra debattinlägg som ifrågasätter förslaget om bristande tillgänglighet som diskriminering. Som menar att marknadskrafterna ska fixa det alternativt att ”alla inte kan få allt”. Redan som barn tänkte jag att vissa verkade tro att den som var annorlunda till det yttre, till sina förmågor, också med automatik var annorlunda i förväntningar på livet. Nej – så är det naturligtvis inte!

Jag har tidigare tagit upp Sanna Raymans text och nu har Liten Bitch i rullstol skrivit ett svar som jag vill citera ur:
Det handlar inte om att vinna något. Det handlar om att du och jag ska ha lika förutsättningar och möjligheter. Det handlar om att personer med funktionsnedsättning, flera gånger per dag, alla dagar, alla år, måste reflektera över hur något är byggt för att veta om vi kan befinna oss där. Oavsett vad vi ska göra där. Hur ofta behöver du göra det? Varför är det en vinst för oss att slippa göra det? Ser du det som en vinst att du slipper eller ser du det som en självklarhet att du inte behöver? Lill bitchen förutsätter det senare. Varför Sanna, ska det enligt dig inte vara självklart för oss med funktionsnedsättning att slippa, precis som det är för dig? Och hur kommer det sig Sanna att det är ok att kalla våra kommentarer för syrliga i det läget?

Eller som min vän Lise Lidbäck skrev i en kommentar till den händelse jag nämnde inledningsvis:
Är så förbaskat trött på detta ständiga kämpande! Känslan som uppstår när man gång på gång tvingas avstå från evenemang är obeskrivlig. Kommunikation består inte bara av ord och text. Otillgänglighet är också kommunikation. Den säger att här är inte alla välkomna. Ja, jag är otacksam. Men ibland brister det och ledsenheten tar överhanden. Men i morgon kämpar vi vidare Maria!

Ja – i morgon tar vi nya tag
– inte för vår egen utan för allas skull
– inte för en grupp utan för människor
– inte ensamma bara vi, utan tillsammans alla, eget behov av tillgänglighet just nu eller ej,
för det är alla tillsammans det handlar om!

Har inget svar på vad otillgänglighet gör med den som utestängs, mer än att den i värsta fall kan leda till att man fastnar i en känsla av utanförskap och mindervärde.
Där är jag definitivt inte, jag fortsätter försöka använda otillgängligheten till förändring och engagemang.
Förhoppningsvis kan jag också få andra att förstå och att vilja förändra – jag tror det, även den insikten har denna kväll burit med sig och den kan visa sig bli en ögonöppnare och rena högvinsten!
I kväll tillåter jag mig dock att vara ledsen över sakernas tillstånd, för det är jag.

Kattliv

Mitt liv innehåller, tillsammans med allt det jag oftast skriver om, också katter. En av de tre, den 17-åriga damen, ligger just nu och sover på en filt här i soffan. Jag värmer mina fötter mot hennes varma mage. På nätterna sover hon alltid hos mig, eller allra helst: på.

minouHon, som varit rätt så kraftig i sina dagar, är på ålderns höst betydligt smalare. Hon är inte lika stadig som förr och det händer också att hon inte hinner fram till lådan. Hon tycker allt oftare att de andra två är jobbiga. När det blir för mycket återfår hon blixtsnabbt sina krafter och smäller till den som är för närgången, sedan reser hon sig och går därifrån. För att hon ska få ro att äta får hon numera maten serverad några meter bort från de andra.

Hon har alltid varit den kloka och den uppmärksamma. Hon är den som när hon kom till oss varit kuvad av sin mamma och mormor och som hos oss, där hennes moster redan bodde, hamnade lite i skymundan.  Men ju äldre hon blivit har hon funnit en självklarhet i sin närvaro. När den nya generationen flyttade in för fem år sedan blev hon deras trygghet.

Nu är hon gammal och det får hon vara och jag försöker njuta av den fas hon är i nu – även om jag allt oftare tänker på att vi kanske inte får ha henne kvar så länge till. Ögonen har dock forfarande samma djupa blick. Ibland glimtar det till och den ettåriga lilla tjejen som släpade in och därmed räddade sin söndertuggade älsklingsfilt som vi lagt utanför dörren för att slänga, syns igen. Tack för att du finns hos oss Minou.

Trendsättare Björklund!?

I dagarna har ett nytt parti sett dagens ljus: Normaldemokraterna, på initiativ av GIL, Göteborgskooperativet för Independent Living. Partiet ställer upp i valet till Göteborgs kommunfullmäktige och det man vill är att tvinga upp frågorna om funktionsvariationer på den politiska dagordningen, med fokus på tillgänglighet, bemötande och assistans.

Normaldemokraterna vill göra funktionsvariationer till en permanent och prioriterad valfråga. Först och främst för att de 1.8 miljoner svenskar som lever med någon form av funktionsnedsättning förtjänar mer än bara tomma fraser och floskler. Uppfattningen att dessa frågor bara angår några få är dessutom helt fel. Alla berörs när man bygger samhällen som stänger ute och diskriminerar människor. 

Under drygt tio år har jag bevakat och följt de politiska partiernas arbete, kongresser eller motsvarande, samt följt valrörelser och analyserat valprogram, ur ett funktionshinderperspektiv. Utifrån dessa kartläggningar är jag inte speciellt förvånad över GILs initiativ. Jag gillar tonen och kaxigheten och välkomnar initiativet – något måste hända och jag hoppas att de etablerade partierna tar till sig av det nystartade partiets budskap. Det är dags att synliggöra ett perspektiv och en verklighet som nästan aldrig ges utrymme i de politiska debatterna eller i talen.

Samtidigt uppmärksammar Lika Unika i dag på sin blogg det tal Folkpartiets Jan Björklund höll i lördags vid öppnandet av Riksmötet, och kallar detta föredömligt:

Under valåret 2014 kommer åtskilliga tal att hållas av partiledare och av andra ledande företrädare för riksdagspartierna. Här borde Jan Björklunds tal kunna bli en förebild för andra. När det brister i demokrati och delaktighet i Sverige år 2014 och när det brister i tillgänglighet och därmed i mänskliga rättigheter måste partierna ta frågorna på allvar och ge politiska lösningar. Väljarna har rätt att få beskeden före valdagen om partiernas engagemang i funktionshinderspolitiska frågor och om hur partierna vill arbeta för att stärka demokratin och de mänskliga rättigheterna. Bra, Jan och välkommen ni andra med dessa besked som är angelägna för väldigt många människor.

Jag instämmer i Lika Unikas uppmaning – låt oss äntligen ha en valrörelse där funktionshinderperspektivet synliggörs!

Självklart är jag också, som folkpartist, stolt och glad över att mitt parti och min partiledare sticker ut och – jag hoppas – Jan Björklund sätter en ny trend!