Samma strukturer skapar ett vi och ett dom

Förbereder mig, läser, letar information och skriver. Hela tiden med en tilltagande ilska som jag försöker omvandla till förändringsengagemang. Hittar denna ett år gamla ledare jag skrev i SHT i april 2013 och känner att i den sätter jag ord på vad som driver mig. Därför vill jag dela med mig av texten även här och även om den inte är nyskriven.

Vissa uttalanden och texter går rakt in i hjärtat, som Gina Dirawi i samtalet runt middagsbordet i programmet Sommarpratarna på SVT en kväll i höstas. Gina pratade om känslan hon burit med sig genom sin uppväxt om att behöva bevisa att hon duger, om hur hon själv har det bra på alla sätt men känner en ständigt närvarande sorg över sakernas tillstånd.

Det var en känsloladdad stund. Hennes medgäster runt bordet blev märkbart tagna och det blev även jag i tv-soffan. Gina satte ord på precis det jag kan överväldigas av och det blev ännu en gång så tydligt för mig att det är samma strukturer som utestänger, som skapar ett vi och ett dom, oavsett vilket dom vi råkar tillhöra.

Samma igenkänning finner jag i Jonas Gardells uppmärksammade Torka aldrig tårar utan handskar och i Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask. Denna igenkänning sticker hål och blottar en del av min drivkraft i kampen för lika rättigheter och möjligheter, för att räknas med.

Hur jag redan som barn tog ton för rättvisa, insändarna jag skrev, mina agitatoriska tal inne på rektorsexpeditionen blandas med minnena av hur jag med ett skratt försökte tränga undan det faktum att jag inte fick gå på den skola som egentligen vore den självklara.

Hur jag kaxade upp mig när det var dags att gå på krogen, genom att glida förbi kön och låtsas att det var coolt att bli buren upp för trappan när alla andra stod där och glodde, fast jag egentligen bara ville vara som dom. Hur jag fick högsta betyg på uppsatsen och inte riktigt kunde glädjas utan kände det där lilla tvivlet, är det för att det förväntas mindre av mig? Samtidigt som jag hela tiden försökte vara lite bättre, lite trevligare, ha lite finare kläder, allt för att inte leva upp till fördomarna.

Jag har varit och är priviligierad. Med att kunna tala för mig, med att kunna nå fram till människor, med att ha lätt för mig, med att ha uppbackning av familj och vänner som alltid framhållit att jag kan bli och göra precis vad som helst.

Det är inte synd om mig och det är inte synd om någon på grund av dennes funktionsnedsättning. Aldrig! Men jag känner en ilska över att inte samhället kommit längre.

Är det någon det är synd om så är det oss alla – oss som land, samhälle, gemenskap – som fortsätter dela upp människor, som sätter stämplar och etiketterar, vare sig det är genom att dela upp passagerare som ska med bussen utifrån hudfärg eller utifrån att vi fortfarande använder fordon som diskriminerar.

Och jo, det handlar om precis samma sak!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s